Sida:Myladys son del I 1925.djvu/167

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

i världen. När de förde hästen tillbaka till stallet, sedan de kört vatten, ha de låtit honom trampa i blomsterrabatten.

D'Artagnan smålog.

— Ah, tror du det? sade han.

Han följde nu sin vän fram åt allén, där flera steg, lika med det, som krossat svärdsliljorna, syntes intryckta i sanden.

— Här äro också sådana steg, Athos, sade han likgiltigt.

— Ja verkligen, och alldeles färska spår till!

— Ja, alldeles färska, upprepade d'Artagnan.

— Vem är det då som har ridit bort på morgonen? frågade Athos sig själv. Kan väl någon häst ha kommit lös från stallet?

— Det är inte troligt, sade d”Artagnan, för stegen synas helt regelbundna.

— Vad är Raoul? utropade Athos nu. Och hur kommer det sig att jag inte sett honom ännu?

— Ssst! sade d'Artagnan, i det han småleende lade ett finger på sin mun.

— Vad är det? sporde Athos.

D'Artagnan berättade nu, vad han,sett, och iakttog därvid noga sin värds ansikte.

— Ah, då förstår jag alltihop, sade Athos med en lätt axelryckning. Den stackars gossen har ridit till Blois.

— Vad skulle han göra där?

— Åh, han skulle väl höra efter, hur den lilla la Vallière befinner sig. Du vet, det där barnet, som i går vrickade sin fot.

— Tror du det? sade d'Artagnan tvivlande.

— Jag inte bara tror det, jag är säker därpå, svarade Athos. Märkte du inte, att Raoul är kär?

— Kan så vara, men i vem då? I det där sjuåriga barnet?

— Vid Raouls ålder, min vän, är hjärtat så fullt, att det måste öppna sig för något, vare sig dröm eller verklighet. Och hans kärlek är hälften dröm och hälften verklighet.

— Du skämtar väl bara? Den där lilla tösen?

— Såg du inte, att hon är den vackraste lilla unge i världen med sina guldgula lockar och blåa, på en gång skälmska och smäktande ögon.