— Men vad säger du om en sådan kärlek?
— Jag säger ingenting; jag skrattar blott och skämtar med Raoul därom. Men dessa hjärtats första känslor äro så allhärskande, dessa den första kärlekens utbrott hos ungdomen äro på samma gång så ljuva och så bittra, att de ofta tyckas ha hela karaktären av lidelse. Jag påminner mig, att jag vid Raouls ålder blev förälskad i en grekisk staty, som vår goda konung Henrik IV skänkt min far, och jag trodde, att jag skulle bli galen av sorg, då man sade mig, att Pygmalions historia endast var en dikt.
— Det kommer kanske av sysslolöshet. Du ger inte Raoul tillräcklig sysselsättning, och därför skaffar han sig den själv.
— Ja, just så är det. Jag tänker också avlägsna honom härifrån.
— Det gör du nog rätt i.
— Visserligen, men det smärtar honom lika grymt som om han vore verkligt kär. Sedan tre eller fyra år tillbaka, och på den tiden var han ju själv bara barnet, har han vant sig att smycka och beundra denna lilla avgud, som han slutligen en gång skulle tillbedja, om han finge stanna kvar här. De båda ungdomarna svärma hela dagarna tillsammans och prata om tusen allvarsamma saker som verkliga älskande om tjugu års ålder. Det där roade länge flickans föräldrar, men nu tror jag, att de börja finna saken allvarsam.
— Åh, det är ju bara barnsligheter! Men Raoul behöver någon förströelse. Skicka bort honom härifrån, eljest får du, besitta mig, aldrig en man av honom!
— Jag tror, sade Athos, att jag skall skicka honom till Paris.
— Ah, sade d'Artagnan. Han ansåg stunden nu kommen att skrida till verket. Om du vill, fortfor han, kunna vi hjälpas åt att bereda den unge mannen en god framtid.
— Ah, yttrade Athos nu i sin tur.
— Jag ämnade just fråga dig till råds om något, som fallit mig in.
— Vad då?
— Tror du inte, att tiden nu är inne att träda i tjänst?
