— Men du är ju i tjänst, d Artagnan.
— Jag menar aktiv tjänstgöring. Tycker du inte, att vårt forna liv ändå hade någonting lockande med sig? Och om verkliga fördelar stode att vinna, skulle du inte då vara hågad att i mitt och vår vän Porthos sällskap återtaga vår ungdoms leverne och bedrifter?
— Det är då ett allvarsamt förslag du gör mig?
— Ja, ett bestämt förslag.
— Du vill, att vi åter skulle gå i fält?
— Ja.
— För och mot vem? frågade Athos, i det han riktade sin öppna, välvilliga blick på gascognaren.
— För tusan, vad du är ivrig!
— Men ännu mer samvetsgrann. Hör på, d'Artagnan, det finns blott en person, eller rättare ett parti, vilket en man som jag kan tjäna, och det är konungens.
— Just det, svarade musketören.
— Ja, men låt oss förstå varandra rätt, återtog Athos allvarsamt. Om du med konungens parti menar kardinal Mazarins, så äro vi inte ense.
— Jag säger inte just det, svarade gascognaren förlägen.
— Hör på, d'Artagnan, fortfor Athos, låt oss inte förställa oss för varandra. Din tvekan och dina omvägar säga mig genast, å vilkens vägnar du kommit.
— Åh, bäste Athos! sade d'Artagnan.
— Du förstår väl, återtog Athos, att jag inte talar om dig, som är en krona bland alla tappra och modiga män, jag talar om den girige, ränkfulle italienaren, den där gnidaren, som på sitt huvud försöker sätta en krona, vilken han stulit under ett örngott; den där skurken, som kallar sitt parti konungens parti och likväl vill sätta prinsarna av blodet i fängelse, emedan han inte vågar döda dem, en ockrare, som väger sina guldmynt och gömmer de underhaltiga av fruktan att, fastän han spelar falskt, ändå tappa dem vid följande dags spel … kort sagt en skälm, som efter vad man påstår behandlar drottningen illa, och som ämnar tända ett borgerligt krig för att få behålla sina inkomster. Är det honom du vill att jag skall tjäna? Nej tack!
