Athos rodnade litet och svarade:
— Om jag reser dit, skulle det vara mig mycket angenämt att få träffa dig där.
— Hör hit, Planchet! ropade d”Artagnan i dörren. Vi fara om tio minuter. Ge hästarna havre!
Därpå tillade han, vänd till Athos:
— Det förefaller mig, som om någonting fattades här, och det gör mig verkligen ont att lämna dig utan att få träffa den nederlige Grimaud.
— Grimaud! upprepade Athos. Ja, du har rätt. Men jag har lånat bort honom åt en av mina vänner …
— Som förstår hans teckenspråk?
— Det hoppas jag.
De båda vännerna omfamnade varandra hjärtligt. D'Artagnan tryckte Raouls hand, tog löfte av Athos, att denne skulle hälsa på honom, om han komme till Paris, eller i annat fall skriva till honom, och steg därefter till häst. Planchet, alltid lika punktlig, satt redan i sadeln.
— Följer ni inte med ett stycke? sade d'Artagnan leende till Raoul. Jag tar vägen genom Blois.
Raoul vände sig mot Athos, men denne hejdade honom med ett nästan omärkligt tecken.
— Nej, min herre, jag stannar hos greven.
— Farväl då, mina bästa vänner! sade d'Artagnan, i det han ännu en gång tryckte deras händer. Gud vare med er! som vi alltid sade, var gång vi skildes åt i den avlidne kardinalens tid.
Athos vinkade med handen och Raoul bugade sig, varefter d'Artagnan och Planchet begåvo sig iväg.
Greven följde dem med blicken, med handen vilande på Raouls skuldra, men så snart de försvunnit bakom muren, sade den förre:
— Raoul, i kväll resa vi till Paris.
— Till Paris! upprepade ynglingen bleknande.
— Du kan framföra min och även din avskedshälsning till fru de Saint-Remy. Jag väntar dig här klockan sju.
