Den unge mannen bugade sig med ett blandat uttryck av smärta och tacksamhet och gick att sadla sin häst.
D'Artagnan hade ej väl hunnit utom synhåll för dem, förrän han tog upp brevet ur fickan och läste det för andra gången.
»Kom genast tillbaka till Paris.
— Brevet är kort, mumlade d'Artagnan, och om det inte
haft ett postskriptum hade jag kanske inte förstått dess
innehåll, men dess bättre finns här ett sådant … Han läste nu om
detta märkliga postskriptum, för vars skull han ursäktade
brevets fåordighet.
»P. S. Gå upp till kungl. räntmästaren i Blois, uppgiv ert
namn och visa honom detta brev, så får ni lyfta tvåhundra
pistoler.»
— En sådan prosa tycker jag om, sade d'Artagnan;
kardinalen skriver bättre än jag trodde. Nåväl, Planchet, låt oss
hälsa på kungliga räntmästaren i Blois, och sedan begiva vi
oss av.
— Till Paris?
— Ja, till Paris.
Och båda påskyndade sina hästar och läto dem trava så fort de förmådde.
