Mazarin hade därför fördubblat Beauforts bevakning men icke desto mindre vaknade han ofta om nätterna, sedan han drömt, att man stulit Beaufort ur fängelset.
Då Bernouin klockan sju följande morgon väckte ministern, var hans första ord därför:
— Vad är det? Har de Beaufort rymt från Vincennes?
— Det tror jag inte, monseigneur, svarade Bernouin, vars lugn i tjänsten aldrig förnekade sig, men i alla händelser får ni nu bestämda underrättelser därom, ty la Ramée, som ni låtit skicka efter, från Vincennes, är nu här och väntar ers eminens befallning.
— Öppna och släpp in honom här, sade Mazarin, i det han ordnade sina kuddar, så att han kunde sitta i sängen och taga emot honom.
Fånguppsyningsmannen inträdde. Det var en storväxt, tjock och pussig karl med ärligt ansikte. Han såg så lugn och oberörd ut, att han oroade Mazarin.
— Den där ser ut att vara ett nöt, mumlade han.
Fånguppsyningsmannen stod tyst och stilla vid dörren.
— Kom närmare, min herre, sade Mazarin.
Mannen hörsammade uppmaningen.
— Vet ni vad man säger? återtog kardinalen.
— Nej, ers eminens.
— Jo, man säger, att hertig de Beaufort skall rymma från Vincennes, så vida han inte redan gjort det.
Fånguppsyningsmannens ansikte uttryckte den djupaste häpnad. Han spärrade på en gång upp sina små ögon och sin stora mun, liksom för att bättre kunna uppfatta det skämt, hans eminens behagat yttra, men då han ej längre kunde hålla sig allvarsam vid en dylik förmodan, brast han i ett så våldsamt skratt, att hela hans stora kropp skakades därav som av en häftig frossa.
Mazarin blev förtjust över denna föga vördsamma munterhet, men han förblev likväl allvarsam.
Sedan la Ramée skrattat ut och torkat sina ögon, ansåg han tiden vara inne att tala och ursäkta sin opassande skrattlystnad.
