— Rymma? sade han. Förlåt, monseigneur, men ni sa rymma! Ers eminens vet då inte, var hertig de Beaufort befinner sig.
— Jo, min herre, jag vet nog, att han sitter i slottstornet på Vincennes.
— Ja, monseigneur, i ett rum, vars murar äro sju fot tjocka, och som har fönstergaller med armstjocka järnstänger.
— Visserligen, genmälte Mazarin, men med tålamod genombryter man de tjockaste murar och avsågar en järnstång med en urfjäder.
— Monseigneur vet då inte, att han är omgiven av åtta vaktknektar, av vilka fyra hålla till i hans förmak och fyra i hans sängkammare, och att de aldrig lämna honom?
— Men han får ju gå ut ur sina rum, han roar sig med malj- och bollspel.
— Monseigneur, dessa förströelser äro fångarna medgivna. Men om ers eminens så önskar, fråntaga vi honom dem.
— Nej nej, svarade Mazarin, som fruktade, att om han berövade honom dessa tidsfördriv, skulle fången, om han någonsin sluppe ut från Vincennes, lämna fångenskapen ännu mer förbittrad mot Mazarin … Jag vill bara veta, med vilka han spelar.
— Monseigneur, han spelar med vakthavande officern, med mig eller med de andra fångarna.
— Men närmar han sig aldrig murarna, under det han spelar?
— Ers eminens känner då inte till murarna där? De äro sextio fot höga, och jag tvivlar på, att herr de Beaufort ännu är nog trött vid livet, att han skulle vilja bryta halsen av sig genom att hoppa ned från denna höjd.
— Hm, sade kardinalen, som började lugna sig. Ni säger alltså, min bäste herr la Ramée …
— Att såvida inte hertig de Beaufort lyckas förvandla sig till en liten fågel, så ansvarar jag för honom.
— Ni påtager er ett svårt ansvar, återtog Mazarin. Hertig de Beaufort lär ha yttrat till vakten, som förde honom till Vin-
