fråga, som var svår nog att besvara, nämligen vem som var den störste roffaren i hela den kända världen.
Denna gång gjorde Pistache en rond kring kammaren, men stannade icke hos någon; han gick i stället fram till dörren, skrapade med tassen och tjöt.
— Ser ni, mina herrar, sade prinsen, då det intressanta djuret inte här finner den jag frågat efter, så vill det söka honom på annat håll. Men var lugna, ni skola inte därför gå miste om svaret. Pistache, min vän, kom hit!
Hunden lydde genast.
— Den störste roffaren i hela världen, återtog hertigen, är det konungens sekreterare, Camus, som kom till Paris med tjugu livres och nu äger sex millioner?
Hunden skakade på huvudet till tecken av ett nekande svar.
— Är det, fortfor prinsen, överintendenten d'Emery, som då han gifte bort sin son, herr Thoré, gav honom trehundratusen livres årlig ränta och ett slott?
Hunden skakade åter på huvudet.
— Inte han heller? Låt se, vem kan det då vara? Skulle det händelsevis vara illustrissimo facchino Mazarini?
Pistache gjorde de mest jakande tecken, i det han flera gånger lyfte upp och nedsänkte huvudet.
— Ni se nu, mina herrar, sade hertig de Beaufort till de närvarande, som denna gång ej ens vågade skratta i mjugg, att illustrissimo facchino Mazarini är den störste roffaren i världen … så påstår åtminstone Pistache.
Nu återstod ännu ett konststycke.
— Mina herrar, fortfor de Beaufort, i det han begagnade sig av den nu rådande djupa tystnaden för att framlägga programmet för aftonens tredje avdelning. Ni påminner er kanske, att hertig de Guise lärde alla hundar i Paris att hoppa över käpp för mademoiselle de Pons, vilken han förklarat för den skönaste bland de sköna. Nåväl, mina herrar, detta var ingenting märkvärdigt, ty dessa djur lydde helt mekaniskt och förstodo icke att göra någon åtskillnad på dem, för vilka de borde och dem, för vilka de icke borde hoppa. Pistache skall övertyga er om, att han, liksom herr guvernören, står högt
