att ha en hund. Chavigny gav sin tillåtelse härtill, och Beaufort stängde emellanåt in sig i flera timmar med sin hund. Väl gissade man, att fången under dessa timmar sysselsatte sig med Pistaches uppfostran, men man visste icke, vad den åsyftade.
En vacker dag, då Pistache var tillräckligt dresserad, inbjöd de Beaufort Chavigny och officerarna på Vincennes till en stor föreställning, som skulle uppföras på hans rum. De inbjudna infunno sig. Rummet var upplyst med så många vaxljus, som hertigen kunnat skaffa sig. Konstövningarna började.
Med en gipsbit, som fången tagit lös från muren, hade han mitt över golvet dragit ett vitt streck, som föreställde en lina. Vid första tecknet av husbonden ställde hunden sig på detta streck, reste sig på bakbenen, höll med framtassarna ett litet spö, och började nu följa strecket med alla de vridningar och rörelser, en lindansare plägar göra, och sedan han ett par tre gånger gått hela strecket fram och tillbaka, återlämnade han spöet åt herr de Beaufort och gjorde samma rörelser utan balanserstång.
Det förståndiga djuret överhöljdes med applåder.
Föreställningen hade tre avdelningar, då den första var slut, skred man till den andra. Hunden skulle nu säga vad klockan var. Herr de Chavigny höll sitt ur framför Pistache. Det visade på halv sju.
Pistache lyfte upp och satte ned foten sex gånger, men sjunde gången höll han upp tassen. Intet svar kunde vara mer tydligt och bestämt. Sedan gällde det att uppgiva, vilken av hela sällskapet som var den skickligaste fångvaktaren i alla Frankrikes fängelser.
Hunden gick tre gånger omkring bland personerna i sällskapet och lade sig slutligen på det mest vördnadsfulla sätt vid herr de Chavignys fötter.
Denne låtsades finna skämtet förträffligt och skrattade hjärtligt däråt. Men när han slutat skratta, bet han sig i läppen och rynkade pannan.
Slutligen framställde herr de Beaufort till Pistache en
