— Lyder så: Aldrig lämna fången ensam, taga ifrån honom alla vassa eller skärande verktyg, hindra honom att ge tecken åt någon utanför eller att tala för länge med vaktkarlarna.
— Är detta allt? frågade Grimaud.
— Ja, för ögonblicket, svarade la Ramée. Andra omständigheter, ifall sådana inträffa, kunna föranleda nya order.
— Gott! återtog Grimaud.
Därpå inträdde han till hertig de Beaufort.
Denne höll just på att kamma sitt skägg, vilket han låtit växa, liksom håret, för att därigenom väcka ovilja mot Mazarin, i det han visade sig så vanvårdad och eländig som möjligt. Men som han några dagar förut från höjden av silt torn trott sig inne i en vagn igenkänna den vackra fru de Montbazon, vars minne ännu var honom kärt, ville han ej för henne vara, vad han var för Mazarin. I förhoppning att få återse henne, anhöll han därför att få en blykam, vilken man också givit honom.
Hertig de Beaufort begärde en blykam, emedan han, som många ljuslätta personer, hade rödaktigt hår, han färgade det nu, i och med detsamma som han kammade det.
När Grimaud kommit in i rummet, föll hans blick på kammen, som prinsen lagt ifrån sig på bordet; han tog den, i det han gjorde en djup bugning.
Hertigen betraktade den besynnerliga figuren med förundran.
Figuren stoppade kammen i sin ficka:
— Vad nu då? utropade hertigen. Vad är du för en gynnare?
Grimaud svarade icke, han bugade sig blott för andra gången.
— Är du stum? ropade hertigen.
Grimaud gjorde ett nekande tecken.
— Vad är du då? Svara, jag befaller det!
— Vaktare, svarade Grimaud.
— Vaktare! utbrast hertigen. Ah, det fattades bara den där galgfågeln i min samling. Hallå, la Ramée! Hör hit någon!
