La Ramée skyndade in. Olyckligtvis för prinsen ämnade han nu, då han förlitade sig på Grimaud, begiva sig hem till Paris; han var redan på utväg och kom in helt missnöjd.
— Vad är det, min prins? frågade han.
— Vem är den där lurken, som tar min kam och stoppar den i sin ficka?
— Det är en av edra vaktkarlar, monseigneur, en mycket förtjänstfull man, vilken ni säkert kommer att skatta lika högt som herr de Chavigny och jag göra.
— Men varför tar han ifrån mig kammen?
— Ja, säg, befallde la Ramée, varför tar ni monseigneurs kam?
Grimaud tog upp kammen ur sin ficka, lade fingret på dess största tand och sade:
— Uddvass!
— Det är sant, medgav la Ramée.
— Vad menar det nötet? sporde hertigen.
— Att alla uddvassa instrument äro monseigneur förbjudna.
— Vad? utbrast hertigen, är ni tokig, la Ramée? Det är ju ni själv, som givit mig den där kammen!
— Ja, men jag gjorde mycket orätt däri, monseigneur, ty då jag gav er den, överträdde jag min instruktion.
Hertigen kastade en ursinnig blick på Grimaud, som nu lämnat kammen åt la Ramée.
— Jag förutser, att den där lymmeln kommer att göra mig stor förtret, mumlade prinsen.
I fängelser finnes ingen medelväg. I alla företeelser, människor eller livlösa ting, ser man antingen vänner eller fiender, man älskar eller hatar, stundom med skäl, men ofta av instinkt. Och av det enkla skälet att Grimaud behagat Chavigny och la Ramée måste han också, enär de förtjänster han ägde i guvernörens och fångvaktarens ögon, i fångens däremot borde utgöra fel, misshaga herr de Beaufort.
Prinsen hade emellertid nu ett nytt upptåg i sinnet, varav han väntade sig mycket nöje. Han begärde kräftor till morgondagens frukost och ämnade under dagens lopp förfärdiga en
