liten galge för att i den upphänga den största kräftan. Den röda färg den fått genom kokningen skulle ej lämna minsta tvivel övrigt om hänsyftningen, och han skulle således få nöjet att hänga kardinalen in effigie, i förväntan på att han hängdes i verkligheten … och likväl skulle man icke kunna förebrå honom att han hängt något annat än en kräfta.
Dagen användes sålunda med förberedelser till avrättningen. Man blir i ett fängelse ofta mycket barnslig, och hertig de Beauforts karaktär var sådan, att han måste bli det mer än andra.
Han gick som vanligt ut och promenerade på gården, bröt av två eller tre grenar, som voro ämnade att spela en roll i hans lilla upptåg, och efter mycket sökande fann han äntligen en bit av en sönderslagen fönsterruta, vilket fynd tycktes göra honom obeskrivligt förtjust. Då han kom tillbaka upp på sitt rum, drog han trådarna ur sin näsduk.
Ingen av dessa omständigheter undgick Grimauds spejande blick.
Följande dags morgon var galgen färdig, och för att kunna uppresa den mitt i rummet spetsade de Beaufort en av ändarna med sin glasbit.
La Ramée åsåg hans förehavande med nyfikenheten hos en far, som väntar sig att få se en ny leksak för sina barn, och de fyra vaktkarlarna betraktade honom med den min av sysslolöshet, vilken då liksom nu för tiden utgör ett grunddrag i soldatens fysionomi.
Sedan hertigen slagit en sjömansknut på ena ändan av sin tråd och en rännsnara på den andra och från fatet med kräftorna utvalt en av de präktigaste, vände han sig om för att taga sin glasbit, men denna var försvunnen.
— Vem har tagit min glasbit? frågade prinsen, i det han rynkade ögonbrynen.
Grimaud tecknade, att det var han.
— Vad? Är det du, som varit framme igen? Varför har du tagit den?
— Ja, sade la Ramée, varför har ni tagit glasbiten från hans höghet?
