— Nå, frågade hertigen, vad ska vi nu göra?
— Klockan är nu elva på förmiddagen, svarade Grimaud. Klockan två begär monseigneur att få spela ett parti boll med la Ramée och slår ett par tre bollar över vallarna.
— Gott … och sedan?
— Sedan går monseigneur fram till muren och ropar till en man, som arbetar i löpgraven, att han kastar tillbaka bollarna.
— Aha, jag förstår, svarade hertigen.
Grimauds ansikte uttryckte en livlig tillfredsställelse; hans vana att tiga gjorde det svårt för honom att samtala. Han tog ett steg mot dörren.
— Nå, sade hertigen, vill du verkligen inte ta emot något av mig?
— Jag önskade, att monseigneur ville ge mig ett löfte.
— Vilket då? Säg ut bara!
— Jo, att då vi rymma, jag alltid och överallt får gå först, ty om monseigneur skulle bli ertappad, löper ni inte annan risk än att åter insättas i fängelse, då däremot jag äventyrar att bli hängd.
— Det är alldeles rätt, svarade hertigen, och jag lovar på min heder att göra som du önskar.
— Då, sade Grimaud, har jag blott en sak att be monseigneur om, nämligen att ni fortfar att avsky mig som förut.
— Jag skall försöka.
Nu knackade man på dörren.
Hertigen stoppade biljetten och börsen i fickan och kastade sig på sin säng. Man visste, att detta var hans enda tillflykt, då han plågades av ledsnad. Grimaud gick att öppna. Det vär la Ramée, som nyss återkommit från kardinalen, hos vilken den scen tilldragit sig, som vi redan berättat.
La Ramée kastade en spejande blick omkring sig, och när han märkte samma tecken till ovilja mellan fången och hans väktare som förut, smålog han av tillfredsställelse.
— Bra, min vän, sade han till Grimaud, bra! Vi talade nyss om er hos vederbörande, och jag tror, att ni snart får underrättelser, som skola bli ganska angenäma för er.
