Grimaud bugade sig med en min, som han sökte göra så behaglig som möjligt, och avlägsnade sig, såsom han plägade göra, då hans förman infann sig.
— Nå, monseigneur, sade la Ramée med sitt bullrande skratt, ni fortfar att hysa agg till den stackars gossen?
— Ah, är det ni, la Ramée? sade hertigen. Sannerligen var det inte hög tid att ni kom! Jag kastade mig på min säng och vände mig mot väggen för att inte ge vika för frestelsen att hålla mitt löfte och strypa den där lymmeln Grimaud.
— Jag tror ändå inte, svarade la Ramée med en illmarig hänsyftning på sitt biträdes tystlåtenhet, att han sagt något, som kunnat misshaga ers höghet.
— Nej, för tusan, han liknar en av österlandets stumme. Men jag bedyrar, att det var på tiden, att ni kom, la Ramée … jag längtade verkligen efter ert sällskap.
— Monseigneur är alltför god, som säger så, sade la Ramée, sora kände sig smickrad av denna artighet.
— Ja, minsann, jag känner mig i dag så misslynt och drumlig, att ni nog kommer att skratta åt mig.
— Vi ska alltså spela ett parti boll? sade la Ramée.
— Ja, om ni har lust.
— Jag står till er tjänst, monseigneur.
— Ni är en präktig karl, min käre la Ramée, återtog hertigen, och jag skulle vilja bo på Vincennes i hela mitt liv bara för nöjet av ert sällskap.
— Monseigneur, svarade la Ramée, jag tror, att om det beror på kardinalen så får ni nog er önskan uppfylld.
— Hur så? Har ni träffat honom nyligen?
— Han lät i morse hämta mig till sig.
— Verkligen? För att tala om mig?
— Vem skulle han eljest tala om? Monseigneur gör honom verkligen mycket huvudbry.
Hertigen smålog bittert.
— Vet ni vad, la Ramée? Ni skulle en dag, då han begär att få tala med er, byta kläder med mig. Jag skulle infinna mig i ert ställe … jag skulle strypa honom, och på min heder, om
