olyckor, som drabbat de tre personer, hertigen uppräknat, voro ovedersägliga.
— Monseigneur, sade han, man bör inte överlämna sig åt sådana tankar. Det är just dessa tankar som döda och inte salpetern.
— Jag vet, att ni är godhjärtad, min vän, svarade hertigen. Om jag, liksom ni, finge äta pastejer och dricka bourgogne hos fader Marteaus efterträdare, så hade jag ändå någon förströelse.
— Ja, det är säkert, att hans pastejer äro delikata och hans vin ypperligt.
— I alla händelser, återtog hertigen, bör det inte vara svårt för hans källare och kök att överträffa monsieur de Chavignys.
— Nåväl, monseigneur, sade la Ramée, som föll i snaran, vad är det som hindrar er från att prova dem? Jag har ju dessutom lovat, att ni skulle bli hans kund.
— Ni har rätt, sade hertigen, om jag skall stanna här i all min tid, såsom Mazarin haft den godheten att låta mig förstå, måste jag skaffa mig någon förströelse på gamla dagar … jag måste bli fråssare.
— Monseigneur, svarade la Ramée, lyd ett gott råd … vänta inte därmed tills ni blir gammal.
— Nåväl, min bäste la Ramée. I övermorgon ha vi ju helg?
— Ja, monseigneur, det är pingst.
— Vill ni inte då ge mig en lektion?
— I vad då?
— I fråsseri.
— Gärna, monseigneur.
— Men en lektion på tu man hand. Vi skicka vaktkarlarna att äta middag på herr de Chavignys krog och intaga här vår déjeuner, vilken ni styr om. Det skulle verkligen vara trevligt.
— Hm, mumlade la Ramée.
Förslaget var lockande, men la Ramée var en ganska slipad karl, som väl visste, vilka snaror en fånge kan utlägga. Herr de Beaufort hade ju, sade han sig, fyrtio medel att rymma i beredskap. Kunde icke denna déjeuner förborga någon list?
Han besinnade sig därför ett ögonblick, men resultatet av hans funderingar blev, att enär han själv fick beställa maten
