och vinet, så vore det ingen fara att något sömnpulver skulle strös i maten eller någon vätska blandas i vinet. Att få honom drucken kunde väl ej vara hertigens avsikt; han log vid blotta tanken därpå. Plötsligt fick han en idé, som hjälpte honom ur allt bryderi.
Hertigen följde med ganska orolig blick la Ramées samtal med sig själv, allt eftersom uttrycket i hans ansikte röjde gången därav, men omsider klarnade fånguppsyningsmannens drag.
— Nå, frågade hertigen, går det för sig?
— Ja, monseigneur, på ett villkor.
— Och det är?
— Att Grimaud passar upp vid bordet.
Ingenting kunde bättre överensstämma med prinsens önskan. Han hade likväl nog självbehärskning att giva sitt ansikte ett misslynt uttryck.
— Åt skogen med er fördömde Grimaud! utropade han. Han kommer att fördärva hela nöjet för mig.
— Jag skall tillsäga honom att stå bakom ers höghets stol, och som han inte yttrar ett enda ord kommer ni varken att se eller höra honom och kan med litet god vilja inbilla er att han är på hundra mils avstånd.
— Min vän, sade hertigen, vad jag ser klarast i allt det här, det är att ni misstror mig.
— Monseigneur, vi ha pingst i övermorgon.
— Nå, vad har väl pingsten att betyda för mig? Är rädd, att den Heliga Ande skall nedstiga från himlen i skepnad av en eldtunga för att öppna mitt fängelses portar?
— Nej, monseigneur, men jag har ju berättat er, vad den där förbaskade trollkarlen förutspått.
— Vad då?
— Att innan pingstdagen var förliden skulle monseigneur vara ute från Vincennes.
— Ni tror då på trollkarlar, er tok?
— Jag bryr mig inte mer om dem än så här. (Han knäppte med fingrarna.) Men monseigneur Giulio gör det, för liksom alla andra italienare är han vidskeplig.
— Nåja, sade hertigen med väl spelad eftergivenhet, låt
