förr i tiden. Väl hundrade gånger hade han varit där med sina vänner.
Resenärerna lämnade sina hästar åt stallbetjäningen, och som hästarna voro av ädel ras, tillsades den att sköta dem med största omsorg, att icke giva dem annat än halm och havre samt att tvätta deras ben och bringor med ljumt vin. De hade ridit tjugu lieues på dagen. Sedan de, som det anstår verkliga ryttare, först sett till sina hästar, begärde de två rum åt sig själva.
— Nu skall du göra toalett, Raoul, sade Athos. Jag skall presentera dig för någon.
— I dag, herr greve? frågade ynglingen.
— Ja, om en halvtimme.
Den unge mannen bugade sig.
Mindre outtröttlig än Athos, som tycktes vara av järn, hade han hellre önskat att få taga sig ett bad i Seinefloden, varom han hört talas så mycket, och som han föresatt sig att finna obetydligare än Loire, samt sedan gå och lägga sig, men greve de La Fère hade talat och han lydde blint.
— Apropå, kläd dig omsorgsfullt, Raoul, sade Athos, jag önskar, att man finner dig vacker.
— Jag hoppas, svarade den unge mannen småleende, att det inte är fråga om giftermål. Ni känner till min förbindelse med Louise, min herre.
Athos smålog nu i sin tur.
— Åh nej, var lugn, svarade han, ehuru det visserligen är en dam, jag skall presentera dig för.
— En dam? upprepade Raoul.
— Ja, och jag önskar också, att du måtte tycka om henne.
Den unge mannen såg på greven med en viss oro, men då Athos alltjämt smålog, lugnade han sig snart.
— Hur gammal är hon? frågade vicomte de Bragelonne.
— Käre Raoul, låt mig säga dig en gång för alla, att det är en fråga, som man aldrig får göra. Kan man läsa en kvinnas ålder i hennes ansikte, är det överflödigt att fråga därefter, kan man det inte, så är det ogrannlaga.
— Är hon vacker då?
