— För sexton år sedan gällde hon för att vara icke blott den vackraste utan även den mest intagande kvinnan i Frankrike.
Detta svar tillfredsställde fullkomligt den unge vicomten. Greven kunde ju icke ha någon giftermålsplan i sikte för honom med en dam, som gällt för att vara den vackraste och mest intagande i landet redan ett år innan han föddes.
Han gick därför in på sitt rum, och med den behagsjuka, som anstår ungdomen, bemödade han sig om att följa Athos föreskrift, det vill säga att göra sig så vacker som möjligt. Och detta var lätt nog, eftersom naturen själv gjort så mycket för honom.
Då han återkom, emottog Athos honom med det faderliga leende, varmed han fordom välkomnat d'Artagnan, men som nu för Raoul uttryckte en ännu innerligare ömhet.
Athos kastade en blick på hans fötter, hans händer och hans hår, dessa tre kännetecken på fin börd. Hans mörka hår var benat mitt i huvudet, såsom det brukades på den tiden, och nedföll i lockar omkring hans bleklagda ansikte, handskar av gråaktigt hjortskinn, vars färg överensstämde med hatten, avtecknade en fin och vacker hand, medan hans stövlar av samma färg som handskarna och hatten omslöto en fot, som tycktes tillhöra ett tio års barn.
— Seså, mumlade Athos, om hon nu inte känner sig stolt över honom, så är hon alltför kinkig!
Klockan var tre på eftermiddagen, det vill säga den passande tiden för besök. De båda resande begåvo sig till Grenellegatan, gingo sedan rue des Rosiers, därifrån in på Saint-Dominiquegatan och stannade framför ett präktigt hus; mitt emot Jacobinklostret och prytt med familjen Luynes vapen.
— Här är det, sade Athos.
Han gick in i huset med den bestämda och trygga gång, som för portvakten tillkännagiver, att den som inträder, har rätt därtill. Han steg uppför trappan, vände sig till en lakej i ståtligt livré och frågade, om hertiginnan de Chevreuse tog emot, samt bad honom anmäla greve de La Fère.
Ett ögonblick därefter kom lakejen tillbaka och svarade,
