beundrat vid Férougatan, men som Athos aldrig velat låna honom. Kostbara spetsar bildade den nedvikta skjortkragen, och spetsar nedföllo även över kanten på hans stövlar.
Den person, man nyss anmält under ett för fru de Chevreuse alldeles okänt namn, förde sig med så förnäm hållning, att hon genast reste sig till hälften och behagfullt gav honom tecken att taga plats bredvid henne.
Athos bugade sig och hörsammade. Lakejen ämnade avlägsna sig, då Athos gav honom en vink att stanna.
— Min fru, sade han till hertiginnan, jag har haft den djärvheten att infinna mig i ert hus utan att vara känd av er; denna djärvhet har lyckats, eftersom ni täcks emottaga mig. Nu är jag nog djärv att anhålla om en halvtimmes samtal med eder.
— Jag beviljar det, min herre, svarade fru de Chevreuse med sitt mest behagliga leende.
— Men detta är ännu inte allt, min fru. Jag tillstår, att jag är mycket förmäten. Det samtal, varom jag anhåller, måste hållas mellan fyra ögon, och jag önskar på det livligaste, att det inte må bli avbrutet.
— Jag är inte hemma för någon, sade hertiginnan till lakejen: Gå nu!
Betjänten gick ut.
Ett ögonblicks tystnad uppstod, varunder dessa båda personer, vilka redan vid första anblicken funnit varandra vara av förnäm börd, ömsesidigt betraktade varandra utan minsta förlägenhet.
Hertiginnan de Chevreuse bröt först tystnaden.
— Nåväl, greve, sade hon småleende, ser ni inte, att jag väntar med otålighet.
— Och jag, min fru, svarade Athos, betraktar er med beundran.
— Min herre, återtog fru de Chevreuse, ni fär ursäkta, men jag längtar att få veta, med vem jag talar. Ni är en hovman, det är otvivelaktigt, och ändå har jag aldrig sett er vid hovet. Skulle ni till äventyrs nyligen ha sluppit ut från Bastiljen?
