— Nej, hertiginna, svarade Athos småleende, men jag är måhända nu på en väg, som leder dit.
— Ah! I så fall säg mig strax vem ni är, och gå er väg, sade hertiginnan i den glättiga ton, som gav henne ett så hänförande behag, för jag är redan tillräckligt illa anskriven utan att bli ännu mer komprometterad.
— Vem jag är? Man har sagt er mitt namn: greve de La Fère. Förr i tiden bar jag ett annat namn, som ni kanske kände till men troligen glömt. Jag kallade mig Athos.
Fru de Chevreuse öppnade förvånad sina stora ögon.
— Athos? upprepade hon. Vänta litet …
Hon lade båda händerna på pannan, liksom för att tvinga de olika minnen och föreställningar, som rörde sig där inne, att hejda sig ett ögonblick, så att hon kunde skåda klarare i deras lysande och brokiga skara.
— Vill ni att jag skall hjälpa er, min fru? frågade Athos småleende.
— Ja gärna, svarade hertiginnan, redan trött på att söka, ni skulle göra mig en tjänst därmed.
— Den där Athos stod i ett nära vänskapsförhållande till tre andra unga musketörer, som hette d'Artagnan, Porthos och …
— Och Aramis, inföll hertiginnan livligt.
— Och Aramis … just så! återtog Athos. Ni har således inte alldeles glömt detta namn?
— Nej, svarade hon, det har jag inte. Stackars Aramis! Han var en intagande ädling, fin och grannlaga och skrev ganska vacker vers. Jag tror att han kom på villovägar sedan …
— Ja, på de allra värsta … han blev abbé!
— Ack, vilken skada! sade fru de Chevreuse, i det hon vårdslöst lekte med sin solfjäder. Jag tackar er, herr greve.
— För vad då, min fru?
— För att ni återuppväckt detta minne, som är ett av de angenämaste från mina unga dagar.
— Tillåter ni mig att även återväcka ett annat?
— Som har någon gemenskap med detta?
— Ja och nej.
