— Och drottningen hade rätt, fortfor Athos, ty hon var henne mycket tillgiven, så tillgiven, att hon tjänade som mellanhand mellan henne och hennes bror, konungen av Spanien …
— Vilket man numera, inföll hertiginnan, tillräknar henne som ett stort brott.
— Så tillgiven, fortfor Athos, att kardinalen, den andre, verklige kardinalen, en vacker dag beslöt att arrestera den stackars Marie Michon och föra henne till slottet Loches. Lyckligtvis kunde saken inte ske alldeles hemligt; händelsen var förutsedd, och om Marie Michon hotades av någon fara, skulle drottningen låta tillställa henne en bönbok, bunden i grön sammet.
— Mycket rätt, min herre. Ni är väl underrättad.
— En morgon anlände också den gröna boken, som tillställdes henne av prins de Marsillac. Det var ingen tid att förlora. Lyckligtvis kunde Marie Michon och hennes kammarjungfru Ketty föra sig mycket väl i herrkläder. Prinsen försåg Marie Michon med en kavaljersdräkt och Ketty med betjäntlivré, skaffade dem två goda hästar, och de båda flyktingarna lämnade skyndsamt Tours, tog vägen åt Spanien, darrade vid minsta buller, redo endast bivägar och anlitade gästfriheten, då de inte påträffade något värdshus.
— Ja, så var det verkligen! utropade fru de Chevreuse, i det hon klappade händerna. Det vore sannerligen högst märkvärdigt …
— Om jag skulle följa de båda flyktingarna ända till målet för deras färd? inföll Athos. Nej så vill jag inte missbruka er tid; vi skola blott följa dem till en liten by i Limousin, som ligger mellan Tulle och Angoulême, en liten by, som kallas Roche-l'Abeille.
Fru de Chevreuse uppgav ett rop av förvåning och betraktade Athos med ett uttryck av häpnad, som kom den gamle musketören att småle.
— Vänta, min fru, fortfor Athos, ty det som återstår att säga är ännu märkvärdigare än det jag sagt.
— Min herre, sade hertiginnan, ni måtte visst vara en trolkarl; jag är beredd på allt … fortsätt bara!
