— Gott, säg ut bara! Med en man sådan som ni vågar jag allt.
Athos bugade sig.
— Aramis, fortfor han, hade en förbindelse med en ung sömmerska i Tours.
— En ung sömmerska i Tours? upprepade fru de Chevreuse.
— Ja, en kusin till honom, och som hette Marie Michon.
— Aha, Marie Michon! Ja, jag känner henne, det var till henne han skrev under la Rochelles belägring för att varsko henne om mordanslaget mot den stackars Buckingham.
— Alldeles så, sade Athos. Tillåter ni, att jag talar om henne?
Fru de Chevreuse betraktade honom.
— Ja, svarade hon, bara ni inte talar alltför illa om henne.
— Då skulle jag vara otacksam, genmälde Athos, och otacksamhet anser jag inte som ett fel eller ett brott utan som en last, vilket är ännu värre.
— Ni tacksam eller otacksam mot Marie Michon? sade fru de Chevreuse, i det hon försökte läsa i Athos ögon. Hur kunde ni vara det? Ni har ju aldrig känt henne personligen?
— Åh, vem vet, min fru? återtog Athos. Det finns ett gammalt ordspråk, som säger att det är endast bergen, som icke kunna råkas, och gamla ordspråk innehålla ofta mycken sanning.
— Vidare, greve, vidare, sade fru de Chevreuse ivrigt, för ni kan inte föreställa er hur mycket detta samtal roar mig.
— Ni uppmuntrar mig, svarade Athos. Jag vill alltså fortsätta. Den där kusinen till Aramis, den där Marie Michon, med ett ord denna sömmerska ägde, trots sitt ringa stånd, de förnämsta bekantskaper; hon räknade bland sina vänner hovets mest lysiunde damer, och drottningen, så stolt hon än är i sin dubbla egenskap av österrikiska och spanjorska, kallade henne sin syster.
— Ack, sade fru de Chevreuse med en lätt suck, sedan den tiden ha saker och ting förändrats mycket!
