ligt den tillåtelse hon fått, i det rum, där hennes värd låg, under det att Ketty slog sig ned i en fåtölj, i det yttre rummet, där de supérat.
— Sannerligen, min herre, sade fru de Chevreuse, såvida ni inte är den onde själv förstår jag inte, hur ni kan känna till alla de där omständigheterna.
— Denna Marie Michon var en mycket intagande kvinna, återtog Athos, en av dessa ystra varelser, hos vilka de mest skälmaktiga infall oupphörligt följa på varandra, ett av dessa väsen, som kommit till världen för att bringa oss män på fall. Vid tanken på att hennes värd var präst, fick den behagsjuka det infallet att det på hennes gamla dagar skulle bli ett angenämt minne bland alla andra glada minnen, som hon redan ägde, att även ha förlett en präst.
— Greve! utropade hertiginnan, ni förskräcker mig på min ära!
— Ack, den stackars abbén var ingen Ambrosius, och jag säger än en gång att Marie Michon var en bedårande varelse.
— Min herre, sade hertiginnan, i det hon fattade Athos båda händer, säg mig genast, hur ni kan känna alla dessa omständigheter, annars skickar jag efter en munk från Vieux-Augustins-klostret och låter besvärja er som en ond ande.
Athos skrattade.
— Ingenting är lättare, min fru. En kavaljer, som själv fått en viktig beskickning i uppdrag, anlitade en timme förut gästfriheten i prästgården, och det i samma stund som prästen, bortkallad till en döende, lämnade icke blott sitt hus utan även byn för hela natten. Den andlige mannen avstod då med oinskränkt förtroende för sin gäst, som för övrigt var adelsman, åt honom sitt hus, sin måltid och sitt rum. Det var således av den gode abbéns gäst och inte av prästen själv som Marie Michon begärt natthärbärge.
— Och den där kavaljeren, den där gästen, den där adelsmannen, som kommit före henne …
— Var jag, greve de La Fère, sade Athos, i det han steg upp och vördsamt bugade sig för hertiginnan.
