Fru de Chevreuse satt ett ögonblick förstummad av häpnad och brast därpå i skratt.
— Sannerligen, sade hon, är inte det här lustigt, så det förslår, och den tokiga Marie Michon fann något bättre än hon hoppats. Sitt ned, bäste greve, och fortsätt er berättelse!
— Nu återstår endast att anklaga mig själv, min fru. Jag har redan sagt, att jag reste i en viktig beskickning. I daggryningen gick jag helt tyst ur rummet och lämnade mitt förtjusande sällskap i sin ljuva sömn. I det yttre rummet sov hennes följeslagerska med huvudet lutat mot en länstol, i allt sin matmor värdig. Hennes täcka ansikte tilldrog sig min uppmärksamhet, jag närmade mig och igenkände lilla Ketty, som vår vän Aramis anställt hos henne. På det sättet fick jag veta, att den vackra resande var …
— Marie Michon, inföll fru de Chevreuse livligt.
— Alldeles … Marie Michon, åtértog Athos. Jag lämnade huset, gick ned i stallet, fann min häst sadlad och min betjänt färdig, och vi begåvo oss av.
— Och ni har aldrig sedan varit i den där byn? frågade fru de Chevreuse ivrigt.
— Jo, ett år senare.
— Nåväl?
— Jag ville återse den gode pastorn. Jag fann honom grubblande på en händelse, som han inte kunde förstå. Åtta dagar förut hade han i en liten vagga fått sig tillskickad en liten förtjusande gosse om tre månader, tillika med en börs full med guldmynt och en biljett, som endast innehöll dessa ord: Den 11 Oktober 1633.
— Det var den dagen, då det märkvärdiga äventyret inträffade, inföll fru de Chevreuse.
— Ja visst, men prästen förstod naturligtvis inte ett dyft därav. Han hade tillbringat den natten hos en döende, och Marie Michon hade lämnat prästgården, innan han kom tillbaka hem.
— Ni vet kanske också, min herre, att Marie Michon, då hon år 1643 återkom till Frankrike, genast begärde underrättel-
