En dag under karnevalen ville han på ett utomordentligt sätt roa den goda staden, vars själ han var. I detta syfte lät han sin betjänt gnida in honom med honung och därpå sprätta upp en dunbolster, vari han rullade sig, så att han blev den mest löjliga befjädrade varelse det var möjligt att skåda.
I denna ovanliga dräkt började han sedan besöka sina vänner och väninnor. Folk följde efter honom under skrän och visslingar, de sämre elementen smädade honom, barnen kastade stenar på honom, och slutligen måste han taga till flykten för att undgå alla de föremål, man kastade efter honom. Han förföljdes emellertid med största ihärdighet, och hade slutligen ingen annan utväg att slippa undan sina förföljare än att kasta sig i strömmen. Han simmade som en fisk, men vattnet var iskallt. Scarron var svettig, kölden angrep honom, och då han hunnit till andra stranden, var han alldeles förlamad.
Sedermera sökte man genom alla kända medel återgiva honom lemmarnas bruk, men han led sådana smärtor av behandlingen, att han avvisade alla läkare och förklarade, att han föredrog sjukdomen. Han återvände därefter till Paris, där hans rykte som ett snille redan var grundlagt. Där lät han förfärdiga sig en bärstol efter egen uppfinning, och då han en dag i denna bärstol avlade ett besök hos drottning Anna av Österrike, frågade hon, fängslad av hans snille, om han icke önskade sig någon titel.
— Jo, ers majestät, det finns en titel, som jag mycket gärna skulle vilja ha.
— Vilken då? frågade Anna av Österrike.
— Titeln »ers majestäts sjukling», svarade abbén.
Scarron utnämndes till »Drottningens sjukling» med en pension om femtonhundra livres.
Från den stunden förde Scarron, som icke längre behövde oroa sig för framtiden, ett glatt liv och levde upp sin pension till sista sou'n.
En dag kom ett bud från kardinalen och lät honom förstå, att han gjorde orätt i att taga emot koadjutorn.
Varför det? frågade Scarron. Är han inte en man av börd?
— Jo visst.
