— Nå, min käre abbé, sade han, då han varseblev Scarron, ni har alltså fallit i onåd?
Detta utgjorde dagens lösen, dessa ord hade väl hundra gånger upprepats denna afton, och Scarron skulle nu fram med sitt hundrade kvicka infall över samma ämne. Han var också nära att bli svarslös, men en förtvivlad ansträngning räddade honom:
— Kardinal Mazarin har behagat tänka på mig.
— Ypperligt! utropade herr Ménage.
— Men hur skall ni nu bära er åt för att kunna uppehålla er? fortfor koadjutorn. Om era inkomster tryta, så nödgas jag utnämna er till domherre vid Notre-Dame.
— Nej, nej, svarade Scarron, då skulle jag blottställa er alltför mycket.
— Då har ni tillgångar, som vi inte känna?
— Jag får väl låna av drottningen.
— Men hennes majestät äger själv ingenting, invände Aramis. Hon är väl bunden av den gemensamma äganderätten.
Koadjutorn vände sig om och smålog åt Aramis, i det han med fingret gav honom ett vänskapligt tecken.
— Förlåt, min käre abbé, sade han till honom, men ni är efter er tid, och jag måste göra er en present.
— Av vad då? frågade Aramis.
— Av ett hattband.
Alla vände sig nu mot koadjutorn, som ur fickan tog upp ett säreget format sidenband.
— Ah, sade Scarron, det där är ju en slunga (fronde)!
— Ja visst, svarade koadjutorn, nu göres allting à la fronde. Fröken Paulet, jag har en solfjäder åt er à la fronde. Åt er, d'Herblay, erbjuder jag min handskmakare, som gör handskar à la fronde, och åt er Scarron, min bagare, med oinskränkt kredit, han bakar bröd à la fronde, som äro alldeles utmärkta.
Aramis tog bandet och knöt det om sin hatt.
I detsamma öppnades dörren åter och betjänten ropade med hög röst: Hertiginnan de Chevreuse!
Vid detta namn stego alla upp. Scarron styrde hastigt sin
