stol i riktning mot dörren. Raoul rodnade. Athos gav Aramis en vink, och denne drog sig tillbaka till en fönstersmyg.
Under alla de vördnadsfulla artighetsbetygelser, varmed hertiginnan vid sitt inträde hälsades, sökte hon synbarligen efter någon eller något. Omsider varseblev hon Raoul, och hennes ögon lyste upp, hon såg Athos och blev tankfull, hon såg Aramis i fönstersmygen och gjrde bakom sin solfjäder en omärklig rörelse av överraskning.
— Apropå, sade hon, liksom för att skingra de tankar, som mot hennes vilja bestormade henne. Hur mår den stackars Voiture? Vet ni det, Scarron?
— Vad? Är herr Voiture sjuk? frågade den herre, som på Saint-Honorégatan tilltalat Athos.
— Ja, han har förkylt sig efter ett spelparti och ligger nu mycket sjuk.
— Ack ja, inföll herr Ménage, han är mycket sjuk, och den store mannen går kanske bort från oss… deseret orbem.
— Bah! sade fröken Paulet med en viss skärpa. Skulle han dö? Ånej, det aktar han sig nog för. Han är omgiven av sultaninnor som en turk. Fru de Saintot skyndar att förse honom med buljong, la Renaudot värmer hans lakan, och själva vår väninna, markisinnan de Rambouillet skickar honom förfriskningar.
— Ni tycker inte om honom min kära Parthénie, sade Scarron skrattande.
— Ah, ni gör mig orätt, min käre sjukling! Jag hatar honom så föga, att jag med nöje skulle låta läsa mässor för hans själs frälsning.
— Ni kallas inte utan skäl lejoninna, inföll fru de Chevreuse från sin plats, ni biter hårt, min bästa.
— Ni misshandlar en stor diktare, min fru, vågade Raoul yttra.
— Han en stor diktare! Det hörs, min käre vicomte, att ni kommer från landsorten, som ni nyss sa mig, och att ni aldrig sett honom. Han en stor diktare! Han håller knappt sina fem fot.
— Bravo, bravo! sade en storväxt, torr och mörklagd herre
