med bålda mustascher och en ofantlig värja. Bravo, min vackra Paulet! Det kan verkligen vara tid på att sätta den lille Voiture på sin plats nu. Jag tror mig vara hemmastadd i litteraturen, och jag har alltid funnit hans poesi avskyvärd.
— Vem är den där storskrävlaren? frågade Raoul Athos.
— Herr de Scudéry.
— Författaren till Clélie och Den store Cyrus?
— Som skrivit dessa arbeten tillsammans med sin syster, vilken just nu språkar med den vackra flickan där borta bredvid herr Scarron.
Raoul vände sig om och såg verkligen tvenne damer, som nyss kommit, den ena med intagande, veka och sorgsna anletsdrag, omgivna av mörkt hår, och med ögon sammetsskiftande som de vackraste penséer; den andra, som tycktes ha den förra under sitt skydd, hade ett kallt, torrt och gulblekt ansikte.
Raoul föresatte sig att ej lämna salongen, förrän han talat med den unga vackra flickan med de sammetsskiftande ögonen, vilken genom någon sällsam tankens lek påminde honom, fastän hon ej alls liknade henne, om hans stackars lilla Louise, som han lämnat sjuk på La Valliéres slott, och som han nu, i denna nya värld för ett ögonblick förgätit.
Under tiden närmade sig Aramis koadjutorn, vilken med leende min tillviskade honom några ord. Oaktat sin självbehärskning kunde Aramis ej avhålla sig från en lätt rörelse.
Aramis låtsades skratta för att vilseleda några nyfikna iakttagare, och då han nu märkte, att Athos i sin tur tagit plats i fönstersmygen, där han själv stått en stund, gick han, sedan han yttrat några ord till höger och vänster, helt likgiltigt fram till honom:.
Så snart han kommit dit, började de ett lågmält samtal. Raoul närmade sig dem nu, såsom Athos bett honom göra.
— Herr abbén, sade Athos med hög röst, läser upp för mig en rondeau av Voiture, som jag finner ypperlig.
Raoul stod ett ögonblick kvar hos dem och gick sedan att sälla sig till den grupp, som omgav fru de Chevreuse, vilken fröken Paulet närmat sig på ena sidan och fröken de Scudéry på den andra.
