— Och ni kommer ihåg det?
— Ja, jag tror, att jag påminner mig det.
— Läs upp det då … låt höra! ropade alla på en gång.
— Jag vill först omtala, vid vilket tillfälle dikten först lästes upp, sade Aramis. Herr Voiture åkte en gång i drottningens vagn, då hon ensam med honom gjorde en promenad genom Fontainebleauskogen. Han låtsade sitta och tänka, för att drottningen skulle fråga honom, vad han tänkte på, vilket icke heller slog fel.
— Vad tänker ni på, herr Voiture? frågade hennes majestät.
Voiture smålog, låtsade besinna sig ett ögonblick för att man skulle tro, att han improviserade, och svarade:
Jag tänkte på, att ödet har,
sen det så länge er förföljt,
er rättvist lönt i dessa dar,
då det med ära eder höljt …
men att ni ej så lycklig är,
som när ni var i forna dagar,
jag borde inte säga — kär,
men rimmets musa så behagar.
Scudéry, Ménage och fröken Paulet ryckte på axlarna.
— Vänta, vänta, sade Aramis, det är tre strofer.
— Säg hellre tre kupletter, genmälde fröken Scudéry, det kan på sin höjd kallas en chanson.
Jag tänkte, hur den lille guden,
som hjälpt er förr så mången dag,
vid edert hov blev portförbjuden,
med båge, pilar och behag.
Vad lön kan jag väl då förbida,
för goda tankar blott, Marie,
när ni så grymt dem låter lida,
som fordom troget stått er bi?
— Vad de sista stroferna beträffar, sade fru de Chevreuse, vet jag inte, om de överensstämma med poesiens lagar, men
