jag ber att få intyga sanningen i dem, och om så behövs, kan fru de Hautefort och fru de Senecey förena sig med mig, för att inte tala om hertig de Beaufort.
— Fortsätt bara, sade Scarron, det rör mig inte … sedan i morse är jag inte längre hennes sjukling.
Jag undrar — och vi skalder pläga
ju våra hugskott yppa fritt —
hur ni väl månde gå till väga,
om det, som tidens vindar spritt,
tog ny gestalt, och Buckingham
ni plötsligt för er finge se …
om hertigen, om père Vincent[1]
er ynnest då ni skulle ge.
Vid denna sista strof hördes ett allmänt sorl av ogillande över Voitures oförskämdhet.
— Men, sade den unga flickan med sammetsögonen halvhögt, jag för min del har nog dålig smak att finna de där verserna förtjusande.
Raoul instämde häri, närmade sig Scarron och sade rodnande:
— Herr Scarron, vill ni vara vänlig säga mig, vem den där unga damen är, vars åsikt strider mot hela det lysande sällskapets.
— Aha, min unge vicomte, svarade Scarron. Jag tror, ni är hågad att föreslå henne en offensiv- och defensivallians. Vem hon är? Hon är den vackra indianskan?
— Förlåt, herr abbé, återtog Raoul rodnande, men jag vet ändå inte mer än förut. Jag kommer ju från landsorten, ser ni.
— Det vill säga, ni förstår inte stort av allt det ordsvall, som här utgår från alla munnar. Så mycket bättre, min herre, så mycket bättre! Försök inte att begripa det, ni skulle bara förspilla er tid, och när ni en gång förstode det, skola vi hoppas, att man inte pratar på det viset längre. Men den där damen är verkligen en mycket intagande kvinna, fröken Françoise d'Aubigné.
- ↑ Père Vincent var drottningens biktfar.
