Sida:Myladys son del I 1925.djvu/248

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Då hon satt sig, räckte hon honom sin hand att kyssa, och med en av dessa plötsliga impulser, som gjorde henne så älskvärd, men i synnerhet så farlig, fattade hon hastigt hans huvud och kysste honom på pannan med dessa ord:

— Vicomte, må mina välönskningar och denna kyss bringa er lycka!

Därpå sköt hon honom ifrån sig och befallde kusken att köra till Luyneska palatset. Vagnen rullade bort, fru de Chevreuse nickade ännu en gång åt den unge mannen, och Raoul steg helt förbryllad åter uppför trappan. Athos mötte honom där, förstod, vad som förefallit, och smålog.

— Kom nu, Raoul, sade han, det är tid att du far hem. I morgon skall du fara till prinsens armé. Se till att du får sova gott denna sista natt som civilperson.

— Jag får alltså bli militär? sade den unge vicomten. Åh, min herre, jag tackar er av allt mitt hjärta.

— Farväl, bäste greve, sade abbé d'Herblay, jag återvänder till mitt kloster.

— Farväl, min käre abbé, sade koadjutorn, jag skall predika i morgon och har väl tjugu särskilda texter att rådfråga i kväll.

— Farväl, mina herrar, sade greven, jag lägger mig nu att sova tjugufyra timmar, ty jag dignar av trötthet.

De tre herrarna bugade sig och gingo, sedan de växlat en sista avskedsblick med varandra.

Scarron kikade förstulet på dem genom sitt salongsfönsters gardiner.

— Ingendera av dem ämnar göra vad han sagt, mumlade han med sitt aplika leende, men lika gott, må de gå i fred, dessa tappra ädlingar! Vem vet, om de inte nu arbeta på att skaffa mig tillbaka min pension!

Den lame försvann strax därefter i sin sängkammare, vars dörr tillslöts efter honom, och ljusen släcktes, det ena efter det andra, i salongen vid Tournellesgatan.