Aramis gick fram till Athos och återvände med honom.
— Herr greve, sade hertiginnan, i det hon lämnade Athos ett brev, se här, vad jag lovat er. Vår skyddsling kommer att bli mycket väl emottagen.
— Min fru, svarade Athos, han är lycklig, som kommer att stå i förbindelse hos er.
— I det avseendet har ni ingenting att avundas honom, för jag har er att tacka för hans bekantskap, genmälde hertiginnan med ett skälmaktigt leende, som påminde såväl Athos som Aramis om Marie Michon.
Vid dessa ord steg hon upp och tillsade därpå om sin vagn. Fröken Paulet hade redan givit sig av, och fröken de Scudéry tog just nu avsked.
— Raoul, sade Athos, i det han vände sig till vicomten, följ hertiginnan de Chevreuse till vagnen, bed henne tillåta, att du bjuder henne din arm, och tacka henne sedan därför.
Den vackra indianskan gick åter fram till Scarron för att taga avsked åv honom.
— Far ni redan? frågade han.
— Som ni ser, är jag en av de sista. Om ni får några underrättelser från herr Voiture, framför allt om de äro goda, så ber jag er meddela mig dem i morgon.
— Åh, nu kan han få dö, sade Scarron.
— Varför det? frågade flickan med sammetsögonen.
— Jo visst, därför att hans åminnelsetal är hållet.
Man skildes under skämt och skratt. Den unga flickan vände sig om och betraktade med deltagande den stackars lame mannen, som såg på henne med kärleksfulla blickar.
Småningom glesnade grupperna. Scarron låtsade ej märka, att några av hans gäster talat ganska hemlighetsfullt med varandra, att flera av dem mottagit brev, och att aftonen tycktes ha haft ett hemligt syfte, helt fjärran från litteraturen, varom man likväl talat så mycket. Vad rörde det Scarron? Nu kunde man gärna få frondera hos honom; som han själv sagt, var han från och med denna dag ej längre drottningens sjukling.
Raoul ledsagade verkligen hertiginnan till hennes vagn.
