rat några ord till betjänten, vilken, i stället för att omedelbart följa dem, gick tillbaka in i värdshuset. Förtjust över att få sällskap av greven, märkte eller låtsade Raoul ej märka något.
De båda ädlingarna togo vägen över Pont-Neuf, följde kajerna och Grand-Châtelets murar, och kommo in på Saint-Denisgatan, just som de upphunnos av betjänten.
Vägen tillryggalades nu under tystnad. Raoul kände, att skilsmässans stund nalkades; greven hade dagen förut givit åtskilliga befallningar i och för saker, som han skulle uträtta under dagens lopp.
Då de båda ryttarne passerat Saint-Denisporten och kommit upp på Recollets-höjden, kastade Athos en blick på vicomtens häst.
— Akta dig, Raoul, förmanade han, du har för tung hand, jag har redan ofta sagt dig det, och du får inte glömma det … det är ett stort fel hos en ryttare. Ser du … din häst är redan trött, han löddrar sig redan, då min däremot tycks komma direkt ur stallet. Härom dagen märkte jag också en annan sak: när du skjuter med pistol, håller du armen alltför rak. Träffsäkerheten förloras genom denna spänning. Under tolv skott förfelade du också tre gånger målet.
— Som ni däremot träffade tolv gånger, svarade Raoul småleende.
— Ja, därför att jag böjde armvecket och därigenom stödde handen på armbågen. Förstår du, vad jag vill säga, Raoul?
— Ja, herr greve. Jag har sedan övat mig ensam, i det jag följt ert råd, och lyckades då utmärkt.
— Vilken frisk vind här blåser, återtog Athos, det är en påminnelse om vintern. Apropå, Raoul, om du kommer i elden, och det gör du säkert, ty du är rekommenderad till en ung general, som tycker mycket om krutrök, så kom väl ihåg, att i en avskild strid, som ofta inträffar, i synnerhet för oss kavallerister, du aldrig skjuter först. Den, som skjuter först träffar sällan sin man, ty han avlossar sin pistol under fruktan att sedan vara obeväpnad mot en beväpnad fiende, och när han skjuter, så stegra din häst … denna manöver har två eller tre gånger räddat mitt liv.
