Sida:Myladys son del I 1925.djvu/254

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

248

— Jag skall använda den, om inte annat så av tacksamhet.

— Ännu en viktig sak, Raoul. Om du blir sårad under en drabbning, om du faller av hästen och ännu har några krafter i behåll, så försök att komma ur den linje, vari ditt regemente ryckt fram, ty eljest kan det lätt hända, att du blir trampad under hästfötterna, då det återvänder. Och om du skulle bli sårad, så skriv genast till mig eller låt någon annan skriva.

Under dylikt samspråk redo de genom gatorna, och anlände snart till den gamla kyrkan, där man läste morgonmässan.

— Vi stiga av här, Raoul, sade Athos. Du, Olivain, håll våra hästar och giv mig värjan.

Athos tog den värja, som betjänten räckte honom, och de båda ädlingarne gingo in i kyrkan. Greven yttrade några ord till en av kyrkvakterna, som därefter bugade sig och gick framåt gravkoren.

— Kom, Raoul, sade Athos, vi följa den här mannen.

Kyrkvakten öppnade gallerporten till de kungliga gravarna och stannade på översta trappsteget, under det Athos och Raoul stego ned. Den mörka trappan upplystes av en silverlampa, som brann vid sista trappsteget, och under denna lampa stod på ekbockar en kista, omhöljd av ett stort violett bårtäcke av sammet, översållat med gyllene liljor.

Den unge mannen, som av sitt eget hjärtas allvar och av kyrkans vördnadsbjudande högtidlighet förberetts på denna scen, nedsteg med långsamma steg och stod upprätt och med blottat huvud inför de dödliga kvarlevorna av den senast avlidne konungen, som ej skulle förenas med sina förfader, förrän hans efterträdare intog hans plats.

Ett ögonblicks tystnad uppstod. Därpå höjde Athos sin hand och pekade på kistan.

— Denna provisoriska grav, sade han, intages nu av en svag man utan storhet, men vars regering dock var full av yterst viktiga tilldragelser … vilket kom sig därav, att över denne konung vakade en annan mans ande, liksom denna lampa vakar över kistan och upplyser den. Denne andre var den verklige konungen, Raoul, den förstnämnde var blott en hamn, i vilken han inblåste sin själ, och om han gjorde konungen