Hoppa till innehållet

Sida:Myladys son del I 1925.djvu/258

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Vid denna föreställning smålog han förnöjt, inbillade sig redan vara utom fängelsets murar, med fulla lungor inandas den friska luften på fälten och i skogarna, klämma en snabb springare mellan sina ben och med hög röst ropa: Jag är fri!

Det är sant, att då han kom till besinning, fann han sig åter mellan fyra väggar, såg la Ramée på tio stegs avstånd och i förrummet sina vaktare, som drucko eller skrattade.

Det enda, som lugnade honom vid anblicken av denna förhatliga syn, så ombytligt är människosinnet, var Grimauds buttra ansikte, detta ansikte, som han till en början avskytt, men som nu utgjorde hela hans förhoppning. Grimaud tycktes honom nu som en Antinous.

Icke desto mindre var Grimaud alltjämt densamme som förut; han stod därför fortfarande lika högt i förtroende hos sin förman la Ramée, vilken numera litade till och med mera på honom än på sig själv, ty vi ha redan sett, att la Ramée i djupet av sitt hjärta kände ett visst deltagande för herr de Beaufort.

Den gode la Ramée väntade sig också nöje av denna lilla festmåltid på tu man hand med sin fånge. La Ramée hade blott ett fel — han var en läckergom. Han hade funnit pastejerna goda och vinet ypperligt. Nu hade fader Marteaus efterträdare lovat honom en fasanpastej i stället för en sådan av höns och chambertin i stället för mâcon. Allt detta i förening med den trevlige prinsens sällskap, denne prins, som i själ och hjärta var så god, hittade på så lustiga spratt mot herr de Chavigny och skämtade så muntert om Mazarin, hade den verkan på la Ramée, att han längtade efter den instundande pingsthelgen som efter en av årets största högtider.

La Ramée avbidade således sextiden på aftonen lika otåligt som hertigen.

Allt ifrån morgonen sysselsatte han sig med alla detaljer, och då han i detta fall blott litade på sig själv, besökte han i egen person fader Marteaus efterträdare. Denne hade överträffat sig själv; han visade honom ett verkligt vidunder till pastej, prydd med hertig de Beauforts vapen. Pastejen var ännu icke fylld, men bredvid densamma lågo en fasan och två rapp-