framdukad. På ett särskilt bord stod den väldiga pastejen med hertigens vapen, och så vitt man kunde döma av den guldgula färgen på dess skorpa, tycktes den vara mycket välgräddad. Det övriga av middagen stod i överensstämmelse därmed.
Alla voro otåliga — vakterna att få gå bort och dricka, la Ramée att få sätta sig till bords och hertigen att få begiva sig av.
Grimaud ensam förrådde ingen sinnesrörelse. Det fanns ögonblick, då hertig de Beaufort vid en blick på honom frågade sig, om icke alltsammans vore en dröm, om denna marmorbild verkligen stode till hans tjänst och skulle väckas till liv, när det avgörande ögonblicket kommit.
La Ramée skickade bort vaktkarlarne, i det han uppmanade dem att dricka prinsens skål. Då de avlägsnat sig, låste han igen dörrarna, lade nycklarna i sin ficka och visade prinsen bordet med en min, som tycktes säga: När monseigneur behagar.
Prinsen såg på Grimaud, Grimaud såg på pendylen; klockan var en kvart över sex, och rymningen var utsatt till klockan sju; man måste således vänta bortåt tre kvarts timme.
För att vinna en kvart föregav prinsen, att den läsning varmed han var sysselsatt, intresserade honom så mycket, att han måste be att få sluta sitt kapitel först. La Ramée närmade sig för att över prinsens skuldra se, vad det kunde vara för en bok, som hade förmågan att avhålla prinsen från att sätta sig till bords, då middagen redan var serverad.
Det var Cesars Kommentarier, vilken la Ramée själv, tvärtemot Chavignys order, tre dagar förut skaffat prinsen. La Ramée föresatte sig att icke mer överskrida fängelsets ordningsstadgar.
För att fördriva tiden drog han upp buteljerna och luktade på pastejen.
Klockan halv sju steg hertigen upp och sade med värdighet.
— Cesar var säkert forntidens störste man.
— Säger ni det, monseigneur?
— Ja, utan tvekan.
— Nåja, men jag för min del tycker mer om Hannibal.
— Varför det, mäster la Ramée? frågade hertigen.
