— Därför att han inte skrivit några kommentarier, svarade la Ramée med sitt breda grin.
Hertigen förstod hänsyftningen och satte sig till bords, i det han med en åtbörd inbjöd la Ramée att taga plats mitt emot honom.
Denne lät icke bedja sig två gånger. Det finnes icke ett mera uttrycksfullt ansikte än den verklige fråssarens, då han sitter vid ett gott bord; därför röjde också la Ramées anletsdrag, då han av Grimauds hand mottog sopptallriken, känslan av den fullkomligaste sällhet.
Hertigen betraktade honom småleende.
— Ventre-saint-gris! utropade han. Vet ni, la Ramée, att om någon i denna stund sade mig, att det i Frankrike funnes en lyckligare man än ni, så trodde jag det inte!
— Och ni skule sannerligen ha rätt, monseigneur, svarade la Ramée. Jag medger, att när jag är hungrig, vet jag ingen angenämare syn än ett väl anrättat bord, och om man tillägger, att värden vid detta bord är Henrik den stores sonson, förstår ni lätt, monseigneur, att den ära, som vederfares mig, fördubblar njutningen.
Prinsen bugade sig i sin tur, och ett omärkligt småleende for över Grimauds ansikte, vilken höll sig bakom la Ramée.
— Min bäste la Ramée, sade hertigen, det finns verkligen ingen, som säger en artighet så väl som ni.
— Nej, monseigneur, svarade la Ramée, nej, jag säger blott vad jag tänker, det är ingen artighet.
— Ni är mig då verkligen tillgiven? frågade prinsen.
— Ja, återtog la Ramée, jag skulle bli otröstlig, om ers höghet någonsin lämnade Vincennes.
— Ett ganska säreget sätt att visa mig tillgivenhet!
— Nej, monseigneur, vad skulle ni väl göra, om ni sluppe ut härifrån? Återigen någon dårskap, som stötte er med hovet och ådrog er Bastiljen i stället för Vincennes. Jag medger, att herr de Chavigny inte är vidare älskvärd, men herr du Tremblay är mycket värre.
— Är det möjligt? sporde hertigen, som fägnade sig åt den
