vändning, samtalet tagit, och som emellanåt såg på klockan, vars visare framskredo med förtvivlad långsamhet.
— Ja, tro mig, monseigneur, det är en stor lycka, att drottningen, som åtminstone efter vad jag hört sägas, alltid velat er väl, fick det infallet att skicka er hit, där det finns promenadplats, bollspel, ett gott bord och frisk luft.
— Sannerligen, sade hertigen, då jag hör er, min käre la Ramée, finner jag det nästan otacksamt av mig att någonsin ha hyst en tanke på att komma ut härifrån.
— Ah, monseigneur, det är höjden av otacksamhet, men ers höghet har väl aldrig på allvar tänkt därpå?
— Jo, jag måste bekänna, att jag gjort det. Det är ju dåraktigt, men understundom tänker jag ännu därpå.
— Alltid genom något av edra fyrtio rymningsmedel, monseigneur?
— Ja visst.
— Monseigneur, eftersom vi nu tala uppriktigt, så säg mig något av de där fyrtio rymningsmedlen, som ers höghet uttänkt.
— Gärna det, svarade hertigen. Grimaud, giv mig pastejen!
— Jag är idel öra, återtog la Ramée, i det han vräkte sig bakåt i sin länstol, lyfte sitt vinglas och plirade med ögat för att se solljuset skimra genom den rubinfärgade vätskan.
Hertigen kastade en blick på pendylen. Ännu tio minuter … och den skulle slå sju!
Grimaud ställde pastejen framför prinsen, som tog sin kniv med silverblad för att därmed avtaga locket, men la Ramée, som fruktade, att någon skada kunde tillfogas den vackra anrättningen, lämnade hertigen sin kniv med stålblad såsom lämpligare.
— Tack, la Ramée, sade hertigen, i det han tog kniven.
— Nå monseigneur, frågade la Ramée, det där förträffliga rymningsmedlet?
— Skall jag, återtog hertigen, omtala det, som jag räknade mest på och beslutit använda först?
— Ja, just det.
