om löpgraven tre ryttare med två handhästar. Hertigen växlade ett tecken med dem; de voro tydligen där för hans räkning. Under tiden fastgjorde Grimaud tåget. Det var ingen repstege utan en rulle med ett silkeståg och en käpp, som man skulle taga mellan benen, varpå rullen skulle avnysta sig själv genom tyngden av den, som satt på käppen.
— Stig ned! sade hertigen.
— Först, monseigneur? frågade Grimaud.
— Ja visst, svarade hertigen, om man griper mig, riskerar jag blott fängelse, men griper man dig, så blir du hängd.
— Det är sant, medgav Grimaud.
Han satte sig gränsle över käppen och började sin farliga nedfärd. Med en känsla av ofrivillig förskräckelse följde hertigen honom med blicken. Grimaud hade redan hunnit utför tre fjärdedelar av muren, då tåget plötsligt brast, och han störtade händlöst ned i löpgraven.
Hertigen uppgav ett rop, men Grimaud lät icke höra den minsta klagan, ehuru han måste ha blivit allvarligt skadad, ty han låg ännu kvar på samma ställe, där han fallit.
En av de män, som väntade på flyktingarna, gled genast ned i löpgraven och band ändan av ett rep under axlarna på Grimaud, varefter de två andra, som höllo den motsatta ändan, hissade upp honom.
— Stig ned, monseigneur, sade mannen, som stod i löpgraven, det är blott femton fots höjd från repet, och marken är mjuk.
Hertigen var redan på väg. För honom var det ännu svårare, ty han hade nu ej någon käpp att hålla sig vid, utan måste fira sig ned med händer och armar, och detta från en höjd av mer än femtio fot Men hertigen var vig, kraftfull och kallblodig; på mindre än fem minuter uppnådde han ändan av tåget. Såsom adelsmannen uppgivit, var han där endast femton fot från marken. Han släppte nu tåget och kom ned på fötterna utan att ådraga sig minsta skada.
Han började genast klättra uppför löpgraven, vid vars kant han fann Rochefort. De båda andra ädlingarna voro honom obekanta. Grimaud, avsvimmad, låg bunden över en hästrygg.
