— Bah! svarade Porthos, nästan kvävd av dammet och tuggande på tygeln, liksom hans häst tuggade på betslet. Bah, vi ha sett värre än så!
Vid dessa ord spärrades vägen av de två skuggorna, och vid stjärnornas sken såg man de höjda pistolerna blänka.
— Tillbaka! skrek d'Artagnan, eller är det ni, som är dödens!
Två pistolskott besvarade denna hotelse, men de två angriparne kommo med sådan häftighet, att de nästan i samma ögonblick voro inpå sina motståndare. Ett tredje pistolskott smällde nu, avlossat av d'Artagnan på nära håll, och hans fiende föll. Porthos stötte så våldsamt emot sin, att han, ehuru hans värjstöt parerades, kastade honom av hästen, så att han rullade tio steg därifrån.
— Avfärda honom, Mousqueton! sade Porthos.
Därmed skyndade han åter fram till sin vän, som redan återtagit förföljelsen. Ännu ett pistolskott hördes; det var Mousqueton, som i förbifarten verkställde sin herres befallning.
— Framåt! sade d'Artagnan. Det går bra, vi ha redan vunnit första partiet.
— Ah! utropade Porthos. Se där ha vi nya motspelare!
Två andra ryttare skilde sig verkligen från huvudgruppen och närmade sig hastigt för att åter spärra vägen.
Denna gång väntade d'Artagnan icke tills man tilltalade honom.
— Undan! ropade han. Undan!
— Vad vill ni? frågade en röst.
— Hertigen! skreko Porthos och d'Artagnan på en gång.
Till svar hördes blott ett skratt, men det slutade med en suck; d'Artagnan genomstack den skrattande med sin värja.
I detsamma lossades två skott, vilka hördes som ett, det var Porthos och hans motståndare, som sköto på varandra. D'Artagnan vände sig om och såg Porthos helt nära sig.
— Bravo, Porthos! sade han. Jag tror, att du gjort slut på honom?
— Jag träffade visst bara hästen, svarade Porthos.
