— Lika gott, min vän. Man träffar inte pricken med varje skott, man får vara nöjd, om man träffar tavlan i alla fall. Seså, för tusan, vad, är det med min häst?
— Han störtar, svarade Porthos, i det han hejdade sin.
D'Artagnans häst vacklade verkligen och föll på knä, därpå utstötte han ett rosslande läte och sjönk till marken. Han hade i bringan fått den kula, som d'Artagnans förste motståndare avskjutit.
D'Artagnan utstötte en ed, som kunde komma himlen att remna.
— Önskar ni en häst, herre? frågade Mousqueton.
— Anfäkta, om jag önskar en! skrek d'Artagnan.
— Se här, sade Mousqueton.
— Var tusan har du fått två handhästar ifrån? sade d'Artagnan, i det han hoppade upp på den ena.
— Deras ryttare äro döda. Jag tänkte, att de kunde bli oss till nytta, därför tog jag dem.
Under tiden hade Porthos åter laddat sin pistol.
— Fort! ropade d'Artagnan. Där ha vi redan två andra!
— Det ser ut som om det här skulle räcka tills i morgon bitti, sade Porthos.
Två andra ryttare närmade sig nu hastigt.
— Herre, sade Mousqueton, den, som ni stötte av hästen reser sig nu upp.
— Varför gjorde du inte av med honom som med den förste?
— Jag var hindrad, herre, jag höll hästarna.
Ett skott avlossades, och Mousqueton uppgav ett rop av smärta.
— O herre, skrek han, nu träffade det i den andra, precis i den andra. Det där skottet blir ett motstycke till det jag fick på vägen till Amiens.
Porthos vände sig om som ett lejon och rusade på den avsuttne ryttaren, vilken försökte draga sin värja, men innan den kommit ur slidan, hade Porthos med fästet av sin givit honom ett så fruktansvärt slag i huvudet, att han föll som en oxe faller för slaktarens klubba.
