— Och säg honom framför allt, ropade en röst, att jag ännu inte är för gammal för att vara verksam.
D'Artagnan igenkände Rocheforts röst.
Hertigen hälsade dem, satte åter sin häst i galopp och försvann snart i mörkret med sina följeslagare, under det bullret småningom förlorade sig i rymden.
D'Artagnan och Porthos stodo nu ensamma på landsvägen med en man, som höll två tomma hästar. De trodde, att det var Mousqueton och närmade sig.
— Vad? sade d'Artagnan, är det du, Grimaud?
— Grimaud! upprepade Porthos.
Grimaud tecknade åt de båda vännerna, att de icke misstogo sig.
— Vem tillhör hästarna? frågade d'Artagnan.
— Ja, vem ger oss dem? inföll Porthos.
— Greve de La Fère.
— Athos, Athos, mumlade d'Artagnan, du tänker då på allt, du är en verklig ädling.
— Förträffligt! sade Porthos. Jag var rädd, att vi skulle behöva gå till fots.
Han steg upp i sadeln. D'Artagnan satt redan till häst.
— Nå, vart skall du hän, Grimaud? frågade d'Artagnan. Du lämnar då din herre.
— Ja, svarade Grimaud, jag är på väg att förena mig med vicomte de Bragelonne, vid armén i Flandern.
De redo under tystnad några steg på landsvägen i riktning mot Paris. Plötsligt hörde de ett klagande ljud, som tycktes komma från ett dike.
— Vad är det? frågade d'Artagnan.
— Det är Mousqueton, svarade Porthos.
— Ja, herre, det är jag, inföll en klagande stämma, i det en gestalt reste sig vid sidan av vägen.
Porthos skyndade fram till sin intendent, för vilken han hyste en verklig tillgivenhet.
— Är du farligt sårad, min käre Mouston? frågade han.
— Mouston! upprepade Grimaud, i det han gjorde stora ögon.
