— Nej, herre, det tror jag inte, men jag är sårad på ett mycket obehagligt sätt.
— Du kan då inte rida?
— O nej, det kan jag visst inte.
— Kan du gå då?
— Jag skall försöka … till närmaste hus.
— Hur ska vi då bära oss åt? frågade d'Artagnan. Vi måste ovillkorligen återvända till Paris.
— Jag åtager mig att hjälpa Mousqueton, sade Grimaud.
— Tack Grimaud, det var hyggligt, svarade Porthos:
Grimaud steg av sin häst och gick att bjuda armen åt sin gamle vän, vilken mottog honom med tårar i ögonen, utan att Grimaud egentligen kunde veta, om dessa tårar frampressades av glädjen att återse honom eller av smärtan, som hans sår förorsakade.
D'Artagnan och Porthos fortsatte under tystnad färden till Paris.
Tre timmar senare upphunnos de av ett slags kurir, överhöljd av damm. Det var en man, som skickats av hertigen, och som till kardinalen medförde ett brev, i vilket prinsen enligt sitt löfte till Athos intygade Porthos och d'Artagnans bedrifter.
Mazarin hade tillbringat en ganska orolig natt, då han mottog detta brev, vari prinsen själv underrättade honom om, att han var fri och förklarade honom krig på liv och död.
Kardinalen läste brevet två eller tre gånger, varefter han vek ihop det och stoppade det i sin ficka.
— Vad som ändå tröstar mig, sedan d'Artagnan förfelat honom, sade han sig, är att han, under förföljandet ridit ihjäl Broussel. Denne gascognare är verkligen en ovärderlig man; han tjänar mig till och med i sin oskicklighet.
Kardinalen hänsyftade på den man, d'Artagnan ridit omkull på kyrkogården Saint-Jean i Paris, och som icke var någon annan än parlamentsrådet Broussel.
Men olyckligtvis för kardinalen var Broussel icke allvarligt skadad, han hade blott kastats omkull av d'Artagnans häst och i fallet erhållit några skador. Ryktet härom spreds emellertid
