— Du förstår, Porthos, att jag inte kunde berätta detaljerna utan att nämna våra vänner, och att nämna dem hade varit att förråda dem.
— Ja visst.
— ’Monseigneur’, sade jag, ’de voro femtio, och vi bara två.’
— ’Ja, men det hindrar inte’, svarade han, ’att pistolskott ändå avlossades, efter vad jag hört.’
— ’Det är verkligen så, att litet krut avbrändes å ömse sidor.’
— ’Och klingorna sågo dagen?’ tillade han.
— ’Eller rättare sagt natten, monseigneur’, svarade jag.
— ’Nå, men jag trodde, att ni var gascognare, min vän?’
— ’Jag är inte gascognare oftare än när jag lyckas, monseigneur.’
Han tyckte om svaret, ty han började skratta.
— ’Det skall lära mig att förse mina drabanter med bättre hästar en annan gång’, sade han, ’ty om de kunnat följa er och var för sig uträttat lika mycket som ni och er vän, så hade ni kunnat hålla ert löfte och fört honom till mig, levande eller död.’
— Nå, men jag tycker inte, att det där var så illa, sade Porthos.
— Åh nej, för all del, men det beror på sättet, varpå det säges … Det är otroligt, hur mycket vin dessa skorpor suga i sig. De äro riktiga svampar. Gimblou, tag hit en butelj till.
Buteljen frambars med en skyndsamhet, som röjde, vilken grad av aktning, d'Artagnan åtnjöt på stället. Han fortfor nu:
— Jag ämnade redan avlägsna mig, då han ropade mig tillbaka.
— ’Tre av era hästar blevo ju dödade, eller hur?’ sade han.
— ’Ja, monseigneur’, svarade jag.
— ’Hur mycket voro de värda?’
— Men jag tycker det där var en ganska god vändning, inföll Porthos.
— ’Tusen pistoler’, svarade jag.
— Tusen pistoler! upprepade Porthos. Besitta, så du högg till! Om han förstår sig på hästar, så skulle han ha prutat.
