— Han hade nog minsann lust därtill, den gnidaren, ty han spratt till och tittade på mig. Nå, jag tittade igen, jag. Då förstod han, öppnade ett skåp och tog fram anvisningar på banken i Lyon.
— På tusen pistoler?
— Ja, precis på tusen pistoler, inte en sou mer.
— Och du har dem?
— Här äro de.
— Men det var ju ändå ganska hyggligt, tycker jag.
— Hyggligt? Mot personer, som icke blott riskerat sitt skinn, utan även gjort honom en stor tjänst.
— En stor tjänst? Vilken då? frågade Porthos.
— Jo för tusan, det tycks som om jag ridit omkull ett parlamentsråd.
— Vad? Den där lille svartklädde mannen, som du red omkull vid hörnet av kyrkogården Saint-Jean?
— Just han, ja! Han var honom till besvär, ser du. Tyvärr krossade jag honom inte helt och hållet. Han tycks komma sig för att åter bli besvärlig.
— Anfäkta! inföll Porthos. Och jag, som höll inne min häst, som ville rusa rakt på honom! Nå, det får bli en annan gång.
— Den smulgråten borde ha betalat mig för parlamentsrådet också.
— Men, när han inte krossades helt och hållet så …
— Åh, monseigneur de Richelieu skulle ha sagt. Femhundra écuer för parlamentsrådet. Men låt oss inte tala mer om det där. Hur mycket kostade dina hästar, Porthos?
— Ah, om den stackars Mouston vore här, skulle han kunna uppge summan precis.
— Sak samma, låt höra den ungefärliga summan.
— Vulcain och Bayard kostade mig omkring tvåhundra pistoler vardera, och om jag värderar Phebus till hundrafemtio, tror jag, att räkningen skall vara i det närmaste riktig.
— Då återstår således fyrahundrafemtio pistoler, sade d'Artagnan, ganska belåten.
— Ja, svarade Porthos, men munderingarna …
