Athos lade armarna i kors och lät sitt vackra huvud sjunka ned på bröstet.
— Vad kan man väl begära, bäste Athos, fortfor Aramis, sådana äro människorna, de äro inte alltid tjugu år. Du vet, att vi grymt sårat den egenkärlek, som så blint leder alla d'Artagnans handlingar. Han har lidit nederlag. Hörde du inte, hur förtvivlad han var på landsvägen? Vad Porthos beträffar, så berodde kanske hans friherretitel just på det där företagets framgång. Nåväl, han fann oss i vägen och lyckades inte vinna sitt eftersträvade mål. Vem säger dig, att inte denna åtrådda titel beror av vårt möte i kväll? Låt oss taga våra försiktighetsmått, Athos.
— Men om de komma obeväpnade? Vilken skam då för oss, Aramis!
— Åh, var lugn, det göra de inte, det ansvarar jag för. För övrigt ha vi alltid en ursäkt. Vi komma direkt från vår resa, och vi äro ju rebeller.
— Må ske då som du säger, svarade Athos nedslagen.
De fortsatte sin väg under dyster tystnad.
Knappt hade de på Pas-de-la-Mule-gatan anlänt till gallergrinden vid den öde platsen, förrän de under arkaden vid slutet av Sainte-Catherinegatan, varseblevo tre ryttare.
Det var d'Artagnan och Porthos, som kommo, insvepta i sina kappor, under vilka värjorna stucko fram. Efter dem kom Planchet med karbinen vid sidan.
Athos och Aramis stego av sina hästar, då de fingo se d'Artagnan och Porthos, och dessa gjorde likaså.
D'Artagnan märkte, att de tre hästarna, i stället för att hållas av Bazin, fastbundos vid ringarna i pelargången. Han befallde Planchet att göra som Bazin.
Åtföljda av betjänterna gingo de nu, två mot två, varandra till mötes och hälsade artigt.
— Var behaga ni samtala, mina herrar? frågade Athos, som märkte, att flera personer stannade och betraktade dem, som om de väntat sig någon av dessa ryktbara dueller, vilka ännu fortlevde i parisarnas minne, synnerligast hos dem, som bodde vid Place Royale.
