— Det stämmer.
— Vad har du med den där pojken att göra? frågade Porthos.
— Hm, sade d'Artagnan, han har skaffat mig goda underrättelser vid ett tillfälle och kan måhända vara mig till nytta en annan gång också.
— — —
Medan detta samtal pågick, gjorde Athos och Aramis sitt intåg i Paris genom förstaden Saint-Antoine. De hade intagit förfriskningar på vägen och skyndade sig nu för att ej komma för sent till mötesplatsen.
Endast Bazin åtföljde dem. Man torde erinra sig, att Grimaud stannat kvar för att sköta Mousqueton och sedan begiva sig direkt till den unge vicomte de Bragelonne, som farit till armén i Flandern.
— Nu, sade Athos, måste vi gå in på något värdshus för att byta kläder, lägga av våra pistoler och värjor och även låta Bazin avlägga sina vapen.
— Nej visst inte, bäste greve, därvidlag måste du tillåta, att jag hyser en annan mening och även vill försöka att övertyga dig om riktigheten av min.
— Varför det då?
— Därför att det är ett krigiskt möte vi begiva oss till.
— Vad vill du säga med det, Aramis?
— Att Place Royale är en fortsättning på landsvägen i Vendomois, ingenting annat.
— Vad? Våra vänner …
— Ha nu blivit våra farligaste fiender. Vem vet väl, om inte d'Artagnan skyllt sitt misslyckande på oss och om han inte givit kardinalen en vink om vår sammankomst? Vem kan veta, om inte kardinalen skall begagna detta möte för att gripa oss?
— Åh, Aramis, anser du verkligen möjligt, att d'Artagnan och Porthos skulle kunna nedlåta sig till en dylik nedrighet?
— Vänner emellan skulle det vara en nedrighet, det har du rätt i, men fiender emellan är det blott en list.
