— Ja, sade d'Artagnan, då jag hade äran träffa er på slottet Bragelonne, gjorde jag er ett förslag, som ni mycket väl förstod, men i stället för att svara mig uppriktigt som en vän lekte ni kurragömma med mig som med ett barn. Den vänskap, som ni berömmer er av, bröts inte i går genom korsandet av våra klingor, men väl genom er förställning på ert slott.
— D'Artagnan! sade Athos i milt förebrående ton.
— Ni bad mig tala uppriktigt, återtog d'Artagnan, nu har jag gjort det. Ni frågar, vad jag tänker, jag säger det öppet, och nu gör jag detsamma för er, abbé d'Herblay. Jag handlade på samma sätt mot er, och även ni bedrog mig.
— I sanning, min herre, svarade Aramis, ni talar bra besynnerligt. Ni kom för att göra mig förslag, men gjorde ni dem? Nej, ni utforskade mig blott, se där allt. Nåväl, vad svarade jag? Att Mazarin var en skälm, och att jag aldrig ville tjäna honom. Men det var också allt. Sade jag därför, att jag inte ville tjäna någon annan? Tvärtom lät jag er förstå, tror jag, att jag slutit mig till prinsarnas parti. Om jag inte misstar mig, skämtade vi över den ganska sannolika händelsen att ni skulle få kardinalens uppdrag att arrestera mig. Var ni inte partiman? Jo visst. Nå, varför skulle inte även vi tillhöra ett parti? Ni hade er hemlighet, liksom vi vår. Vi utbytte inte våra hemligheter … så mycket bättre, det bevisar, att vi förstå att bevara dem.
— Jag förebrår er ingenting, min herre, sade d'Artagnan, det var blott därför att greve de La Fère talade om vänskap, som jag ville rannsaka ert handlingssätt.
— Och hur finner ni det då? sporde Aramis högdraget.
Blodet rusade åt d'Artagnans tinningar; han steg upp och svarade:
— Jag finner att det ganska väl passar en lärjunge till jesuiterna.
Då Porthos såg d'Artagnan resa sig, steg även han upp. De fyra männen stodo således nu hotande emot varandra.
Vid d'Artagnans svar gjorde Aramis en rörelse som för att föra handen till värjan. Athos hejdade honom.
— D'Artagnan, sade han, du kommer hit i kväll, ännu helt
