ursinnig över utgången av gårdagens äventyr. Jag trodde, att du hade nog högsint och ädelt hjärta för att en tjuguårig vänskap skulle motstå en kvarts timmes nederlag för din egenkärlek. Hör på, säg mig uppriktigt: tror du dig verkligen ha något att förebrå mig? Har jag felat, d'Artagnan, så vill jag erkänna mitt fel.
Athos allvarliga och välljudande röst ägde ännu sitt forna inflytande på d'Artagnan, då däremot Aramis stämma, som, då han var vid dåligt lynne, blev gäll och skarp, uppretade honom. Han svarade därför Athos:
— Jag tror, greve, att ni hade något att anförtro mig på slottet Bragelonne, och att den herrn, fortfor han, pekande på Aramis, också hade något att förtro mig i sitt kloster. Om dessa förtroenden givits mig, skulle jag inte ha kastat mig in i ett äventyr, där ni stängde vägen för mig, men om jag varit tystlåten, bör man väl inte fördenskull anse mig som en narr. Om jag velat undersöka olikheten mellan de personer, som herr d'Herblay tar emot på en repstege och dem, han mottager på en stege av trä, skulle jag nog kunnat tvinga honom att tala.
— Vad blandar ni er i? utropade Aramis, bleknande av vrede, ty han befarade, att han blivit utspionerad av d'Artagnan och sedd tillsammans med fru de Longueville.
— Jag blandar mig bara i vad som angår mig själv, och jag förstår nog att låtsa mig ej ha sett, det som inte angår mig … men jag hatar skrymtare, och till den kategorien räknar jag musketörer, som spela abbéer, och abbéer, som spela musketörer … och, tillade han, i det han vände sig mot Porthos, denne herre är också av min åsikt.
Porthos, som ännu ej yttrat något, svarade blott genom ett ord och en åtbörd.
Han sade »ja» och tog värjan i handen.
Aramis tog ett steg tillbaka och drog även sin. D'Artagnan bugade sig, beredd till anfall eller försvar.
Då utsträckte Athos handen med den oemotståndligt befallande åtbörd, som tillhörde endast honom, drog långsamt upp sin värja med slidan, avbröt mot sitt knä både klinga och slida och kastade bitarna ifrån sig.
