Sida:Myladys son del I 1925.djvu/316

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

— Ja, inföll Aramis, kardinalister eller frondörer … vad rör det oss? Låt oss återfinna våra goda sekundanter i dueller, våra muntra kamrater i nöjet!

— Och om vi skulle råkas i strid, återtog Athos, så låt oss vid blotta ordet: Place Royale! taga värjan i vänstra handen och räcka varandra den högra, om det också vore mitt i elden.

— Du talar gudomligt! sade Porthos.

— Du är den ädlaste och mest högsinte bland män, sade d'Artagnan, och oss överträffar du tio gånger om!

Athos smålog med ett leende av obeskrivlig glädje.

— Det är alltså överenskommet, sade han. Seså, mina herrar, er hand! Ni är väl en smula kristna?

— Ja visst, för tusan! svarade d'Artagnan.

— Vi skola vara det vid detta tillfälle åtminstone för att hålla vår ed, sade Aramis.

— Ah, jag är färdig att svära vid vad som helst, inföll Porthos, ja, till och med vid Mohammed! Anfäkta och besitta mig, om jag någonsin känt mig så lycklig som i denna stund!

Och den gode Porthos torkade sina ännu fuktiga ögon.

— Har någon av er ett kors? frågade Athos.

Porthos och d'Artagnan sågo på varandra, i det de skakade på huvudet.

Aramis smålog och framtog ett diamantkors, som i ett pärlband hängde vid hans hals.

— Se här ett, sade han.

— Nåväl, återtog Athos, svär nu vid detta kors, som oaktat ämnet, varav det är gjort, ändå är ett kors, svär, att trots allt och för alltid vara vänner, och må denna ed binda icke blott oss själva, utan även våra avkomlingar. Vilja ni gå denna ed?

— Ja, svarade alla med en röst.

— Ah, din förrädare, viskade d'Artagnan, i det han lutade sig till Aramis öra, du har låtit oss svära på en frondös krucifix.